Din son sitter på golvet med en tom pappkartong. Du säger ”Du kan väl göra en bil?”, ritar hjulen åt honom och visar var ratten skulle sitta. Tio minuter senare är bilen klar, han håller redan på med något annat och du sitter kvar med känslan av att det var du som lekte.
Vad som händer när vi visar hur något fungerar
På ett vetenskapsmuseum fick 85 barn i åldern 4 till 6 år leka med en leksak av rör som dolde fyra funktioner, som ett pipljud eller ett ljus. Om forskaren först visade dem en av funktionerna (”Titta, så här fungerar min leksak”), lekte de kortare tid, provade färre saker och hittade färre funktioner än om hon inte visade något alls eller om hon verkade upptäcka den av en slump. Samma sak hände om de bara hörde hur det förklarades för ett annat barn (Bonawitz m.fl., 2011).
Författarna förklarar det som ett logiskt resonemang: om den som kan visar en enda sak, sluter sig barnet till att det inte finns mer. De drar inte slutsatsen att det är dåligt att visa; hur mycket det lönar sig beror på vad den som visar kan och hur lätt det är för barnet att upptäcka det på egen hand. Och man ska inte dra det för långt: studien mätte hur barnen utforskade en leksak, inte kreativitet. Att något liknande händer med en kartong eller ett papper är ett rimligt antagande, inte något som har mätts.
Belöningar och beröm
En metaanalys av 128 experiment fann att belöningar som utlovats i förväg gjorde att man efteråt mer sällan valde aktiviteten av egen lust. Med materiella belöningar, som ett klistermärke som utlovas för varje teckning, tenderade effekten att vara värre hos barn än hos universitetsstudenter. Positiva kommentarer ökade däremot intresset, även om ökningen var mindre hos barn än hos universitetsstudenter (Deci m.fl., 1999).
Frågan är omdebatterad bland forskare. Hemma är det här skillnaden som spelar roll: ett ”vad fint!” tar inte bort lusten; att lova något i utbyte mot att barnet ritar kanske gör det.
Och låtsasleken då?
Den amerikanska barnläkarföreningen American Academy of Pediatrics (AAP) rekommenderar att ge barn enkla föremål, som klossar, tomma förpackningar eller träslevar, och tid att spela upp påhittade scener (AAP, om lekens kraft).
Det är värt det, men det är bäst att inte sälja in det som något det inte är. En översikt från 2013 kom fram till att det inte finns några starka belägg för att det är låtsasleken som gör barn mer kreativa. Några av de bra studierna pekar på att det som väger tyngst är saker som ofta hör ihop med den sortens lek: hur barnet självt är, de vuxna runt omkring och miljön (Lillard m.fl., 2013). Låtsasleken kanske är en väg bland flera, eller så är det inte ens den som gör jobbet. Om ditt barn sällan leker låtsaslekar finns det inga belägg för att det går miste om något oumbärligt.
Så ger du kreativiteten plats hemma
Ha saker framme som kan användas på mer än ett sätt. Kartonger, tygbitar, klädnypor, papprullar, vitt papper och något att måla med. En kartong kan bli en bil, en grotta eller ett rymdskepp. Pyssel med instruktioner och kurser har också sin plats, för där lär sig barnet teknik; det de inte ger är stunden då barnet själv bestämmer vad det ska göra.
Vänta lite innan du visar, och visa som någon som själv upptäcker. Om barnet kör fast, fråga vad det vill åstadkomma. I museistudien, när den vuxna verkade hitta pipljudet av en slump, fortsatte barnen att prova allt möjligt: ett ”Oj! Såg du det där? Får se om jag får till det igen” lämnar dörren öppen. Om du visar något, lägg till ”Det här är ett sätt. Du hittar säkert fler”. Och studien gjordes med barn i åldern 4 till 6 år: för barn på 1 eller 2 år är det ofta just att se dig stapla klossar eller mata en docka som ger dem idén. Att låta barnet upptäcka betyder inte heller att lämna det ensamt; om att upptäcka med en vuxen bredvid skriver vi i ”Mitt barn lär sig genom att göra”.
Kommentera det barnet gör. Ett ”vad fint!” tar inte bort lusten. Men ”Berätta om din teckning” öppnar mer än ”Vad är det?”, eftersom det ibland inte är något än, och ”Du har använt mycket blått” eller ”Hur kom du på det där med vingarna?” säger dessutom att du verkligen har tittat.
Låt trädet vara lila, och hjälp till när frustrationen kommer. Om teckningen är barnets egen, så är färgerna och proportionerna det också. Men om din son säger ”jag kan inte rita” för att hästen inte blir som han ville, eller för att han jämför den med sin storebrors, visa honom utan att tveka: ett knep för att göra kroppen, och resten får han bestämma själv. Har du sparat någon teckning som storebrodern gjorde i samma ålder kan du visa honom den: då hamnar jämförelsen i rätt perspektiv.
Ge plats åt stöket, med gränser. En hörna där ett bygge får stå kvar till i morgon ger mer lek än ett pyssel som måste plockas undan före middagen. Och tydliga gränser (byggen på mattan, målning vid bordet med en gammal vaxduk) gör att barnet kan leka utan att du behöver hålla vakt hela tiden.
Lämna eftermiddagar utan planer, och håll ut den första stunden. Idéerna tar tid att komma och början brukar vara trevande; om den stunden, och om när ”jag har tråkigt” betyder något annat, skriver vi i ”Tråkighet är inte fienden”.
Om du blir inbjuden till leken, kliv in i barnets berättelse. Ta den roll barnet ger dig och fråga ”och vad händer nu?”. Om du kommer på något, för in det i barnets lek (en bläckfisk, ett oväder) i stället för att ändra handlingen. Som samma sida från AAP säger är det de vuxnas närvaro och uppmärksamhet som berikar barnen, inte avancerade elektroniska prylar.
En kartong som var ett rymdskepp
I Tråkighetens portal, en saga för barn från 6 till 8 år, gör Nora en eftermiddag med åska och strömavbrott om en pappkartong och några tuschpennor till ett rymdskepp. Hennes första streck, rött och snett, var ”inte mycket att ha”. Kartongen rör sig inte en centimeter, men Nora reser ut i rymden och ner till havets botten: ”Det var Nora som steg inuti, och så stiger man bäst”.
Det intressanta här är vad hon gör när grannpojken Thomas dyker upp, lika uttråkad som hon. Nora förklarar inte reglerna för honom: hon tar med honom på resan. ”Vi ska ner till havets botten”, säger hon. ”Det finns en bläckfisk. Ta en tuschpenna”. Thomas tar av locket på en grön och kliver in bakom henne.
Guiden som hör till sagan i appen föreslår en fråga till efteråt: ”Var rymdskeppet inuti kartongen eller inuti Nora?”
Tråkighetens portal
En resa utan skärmar
En regnig eftermiddag gör ett åskväder Nora utan ström och utan internet. Hennes skärm slocknar på en gång och, för första gången hela eftermiddagen, finns det inget som underhåller henne utifrån. Nora går runt, gnäller, räknar golvplattor, hänger upp och ner över soffan… tills blicken i ett hörn faller på en gammal pappkartong och några tuschpennor som hon inte använt på evigheter.
Läs den här barnsagan i Semillita-appen
