Lördag morgon. Din dotter har tittat på tecknat på surfplattan ända sedan hon vaknade, du svarar på ett meddelande från jobbet, ”bara en sekund”, och tv:n står på i bakgrunden för att ingen har kommit ihåg att stänga av den. Ingen har gjort något fel. Men när du tittar upp är klockan elva, och på hela förmiddagen har ni inte pratat om någonting.
Frågan vi brukar ställa oss är hur länge ett barn kan sitta framför en skärm. Med små barn spelar det nästan lika stor roll vad som finns på skärmen, vad den används till, vem man tittar tillsammans med och vad den tränger undan. Och där räknas också de vuxnas mobiler in.
Hur mycket tid, enligt riktlinjerna (som inte är överens)
För barn under 2 år rekommenderar Världshälsoorganisationen (WHO) ingen skärmtid alls. Mellan 2 och 4 år bör tiden som barnet sitter framför en skärm enligt WHO inte överstiga en timme om dagen, och ju mindre desto bättre (WHO, om riktlinjerna för barn under 5 år). Den amerikanska barnläkarföreningen American Academy of Pediatrics (AAP) har ett uttalande från 2016, och det är det som anger siffror. Där avråder AAP från skärmar före 18 månaders ålder, utom videosamtal med familjen. Mellan 18 och 24 månader gäller det, om man inför skärmar, att välja innehåll av god kvalitet och alltid titta tillsammans. Och mellan 2 och 5 år högst en timme om dagen med program av god kvalitet, som barnet ser tillsammans med en vuxen.
Den spanska barnläkarföreningen Asociación Española de Pediatría (AEP) går längre. Sedan 2024 rekommenderar den att man undviker skärmar fram till 6 års ålder, eftersom den anser att det inte finns någon säker skärmtid, och att man sparar dem till korta videosamtal med släktingar (AEP, Plan Digital Familiar).
Alla pekar åt samma håll: mindre tid stillasittande framför en skärm och mer lek, sömn och stunder med högläsning eller sagor tillsammans med en vuxen. I de flesta hem finns det skärmar, och det som följer hjälper till att de tar mindre plats och att ni använder dem bättre när de väl är på.
Det som spelar roll utöver minuterna
AAP föreslår dessutom att man tittar på fem saker (AAP, om skärmar för barn från 2 till 4 år).
Hur ditt barn är. Vissa barn har jättesvårt att släppa skärmen och andra lägger ifrån sig den utan problem. Att veta hur ditt barn reagerar gör det lättare att sätta gränser som är anpassade efter barnet.
Vad barnet tittar på. Program som är gjorda för barnets ålder och så lite videor med reklam som möjligt. Om barnet tittar på videor på nätet, gör en lista med dem du tycker är okej och stäng av automatisk uppspelning, så att det inte är algoritmen som väljer nästa.
Vad barnet använder skärmen till. Att sätta på något så att du kan duscha eller laga middag är inget misslyckande: det hjälper att bestämma i förväg vad barnet ska titta på och att det har ett tydligt slut. Det AAP avråder från är att ge barnet skärmen varje gång det är argt eller uttråkat, eftersom det då går miste om tillfällen att lära sig att lugna ner sig på andra sätt.
Vad skärmen tränger undan. Det viktigaste att hålla koll på är om den äter upp sömnen, leken, samtalen eller måltiderna: barnet som bara äter med tecknat framför sig är en scen som många familjer känner igen.
Om ni pratar om det barnet ser. Att titta på något tillsammans och prata om det efteråt hjälper barnet att förstå det. När barnet är 4 eller 5 år: ”Varför tror du att kaninen var ledsen?” När det är 2 eller 3 kan du sätta ord på känslan: ”Titta, kaninen gråter. Den är ledsen.”
De vuxnas skärmar
I en studie som under sex månader följde 183 par med barn från 0 till 5 år gick sambandet åt båda hållen: föräldrar som var stressade av ett barn som var mer krävande tog oftare sin tillflykt till mobilen och andra apparater, och fler avbrott på grund av tekniken hängde ihop med fler beteendeproblem några månader senare. Det är uppgifter som föräldrarna själva har lämnat (McDaniel och Radesky, 2018).
Tv:n i bakgrunden räknas också. I ett experiment i ett laboratorium med 51 barn i åldern 1 till 3 år som lekte med en av sina föräldrar pratade föräldrarna mindre med barnen när en tv stod på med ett program för vuxna, och samspelet höll sämre kvalitet (Kirkorian m.fl., 2009).
Att berätta något för någon som tittar på en känns annorlunda än att berätta det för någon som tittar på mobilen. AAP föreslår att man gör upp en skärmplan för hela familjen, föräldrarna inräknade (AAP, råd till föräldrar i den digitala tiden). Och när du måste använda mobilen framför ditt barn: att säga vad du gör (”Jag svarar mormor”) kan hjälpa barnet att förstå varför du inte tittar på det.
Var du kan börja
Du behöver inte ändra allt på en gång. Börja med en enda sak, den som ger minst bråk.
Stäng av tv:n som ingen tittar på. Det är det enklaste och det som väcker minst protester.
Surfplattan på morgonen, utom räckhåll. Ställ en korg med sagoböcker eller leksaker inom räckhåll vid sängen. Det är normalt att barnet protesterar de första dagarna.
Jobbmobilen på bestämda tider. Om du måste vara nåbar, kolla den vid överenskomna tider eller gå ut ur rummet för att svara.
Idéer för vardagen
Stunder och platser utan skärm. AAP föreslår måltiderna och läggdags, för alla, och läget ”Stör ej” på de vuxnas mobiler. I barnets sovrum varken tv eller surfplatta; din egen mobil laddar du helst utanför sovrummet, om det går.
Inte fri tillgång, och inte när som helst. AAP avråder från att ge barnet fri tillgång till surfplattan eller mobilen. Rutiner hjälper små barn: om skärmen har sin bestämda stund (”medan jag duschar”, ”efter tuppluren”), blir det färre diskussioner.
Säg till innan du stänger av. ”När det här avsnittet är slut stänger vi av.” AAP föreslår att man använder enhetens egen timer; ställ in den så att den ringer när avsnittet är slut och inte mitt i.
Sätt dig med barnet när du kan. Det AAP rekommenderar är att ni tittar tillsammans; när det inte går, låt det inte dröja för länge innan du sätter dig en stund bredvid barnet.
Med syskon i olika åldrar ser lillasyskonet det som storasyskonet tittar på: när de är tillsammans, välj med lillasyskonet i åtanke.
Ge tråkigheten utrymme. En stund utan något att göra behöver inte alltid fyllas med en skärm. Medan du lagar mat kan barnet ha en egen låda med saker i köket eller hjälpa dig att diska något. Det skrev vi om i ”Tråkighet är inte fienden”.
Låt den inte bli en belöning eller ett straff. Om skärmen går att förtjäna eller förlora beroende på hur barnet uppför sig blir den viktigare, och det blir mer bråk om den. Belöna hellre med något annat: att få välja kvällens godnattsaga eller en stund till av lek med dig.
När du ska ta upp det med BVC
Enligt AAP finns det hos små barn två tecken på att användningen håller på att bli ett problem: ständiga bråk om skärmarna och att barnet tappar intresset för annat (AAP, råd till föräldrar i den digitala tiden). Det är också värt att nämna om skärmarna tar timmar från sömnen eller från att röra på sig, eller om barnet bara äter med tecknat framför sig. Då räcker det att ta upp det vid nästa besök på BVC; är det långt dit, boka en tid eller prata med BVC-sjuksköterskan.
När det gäller språket och samspelet med andra ska du inte vänta. Hör av dig till BVC direkt om barnet inte säger ett enda ord vid omkring 16-18 månader, om det vid 2 år inte sätter ihop två ord, om det inte reagerar på sitt namn, om det inte pekar för att visa dig något eller inte tittar på dig för att dela med sig av något det ser, eller om det tappar ord, gester eller sätt att vara med andra som det redan hade. Och skyll det inte bara på skärmarna: du kan dra ner på dem samtidigt, men vänta inte och se om det blir bättre innan du söker hjälp.
En saga med ett foto på slutet
I Den Lilla Bergsupptäckaren, en saga för barn från 4 till 7 år, reser Daniel, en liten hund från staden, upp i bergen med musik i öronen och blicken på skärmen, och han ser ingenting av vägen (hela sagan berättar vi i ”Mindfulness för barn”). Två detaljer passar ihop med det här ämnet. Den första är att Daniel inte är ensam: den vuxna som följer med honom tittar på gps:en på vägen upp. Den andra är att mobilen inte försvinner ur sagan: på slutet tar Daniel fram den för att ta ett foto av en blomma, men först efter att ha tittat på den.
En saga på en skärm är också en skärm: om ni använder den, gör det helst tillsammans och prata om den. En idé till efteråt: nästa gång ni går ut kan barnet få be om din mobil för att ta ett foto av något, men först när barnet har tittat på det en bra stund.
Den Lilla Bergsupptäckaren
Äventyr på de högsta topparna
Daniel är en ung liten hund som reser från staden till bergsbyn där hans kusin Nina bor. Under resan dit är han helt uppslukad av sina hörlurar och distraktioner, och missar därför helt vägens skönhet: vattenfall, djur och hundraåriga träd. När han kommer fram märker Nina att hennes kusin inte riktigt var närvarande. Nina föreslår en utmaning inför hemresan: lägg undan distraktionerna och använd en annan karta, en karta gjord av saker att söka efter med sinnena. Daniel går med på det och upptäcker att samma väg, när den tillryggaläggs med närvaro och uppmärksamhet, blir ett alldeles fantastiskt äventyr. Han lär sig att man först måste vara närvarande, och sedan, om man vill, kan fånga ögonblicket.
Läs den här barnsagan i Semillita-appen
