Tisdag, halv sju på kvällen. Du kommer ut från simskolan med ditt barn, som fortfarande har blött hår, och ni åker direkt till engelskan; mellanmålet äts i bilen. Hemma väntar läxor, bad och middag, och barnet somnar i soffan innan du har läst klart sagan. Och du undrar om det inte är för mycket. Eller tvärtom: om du stryker en aktivitet, kommer barnet att halka efter?
Hur många är för många?
Det finns ingen sådan siffra. En rapport från 2006 av forskarsällskapet Society for Research in Child Development (SRCD), med data från USA om barn och ungdomar från 5 till 18 år, kom fram till att de i genomsnitt ägnade omkring 5 timmar i veckan åt organiserade aktiviteter, de som inte hade någon aktivitet alls inräknade. Bara mellan 3 och 6 % hade mer än 20 timmar (SRCD, om fritidsaktiviteter).
Samma rapport visade att de som hade någon aktivitet oftast klarade sig bättre än de som inte hade någon. Det handlar om samband, och urvalet går upp till 18 år, så siffrorna säger mer om en tonåring än om ett barn på 5. I det urvalet var de flesta långt ifrån överbelastade. Men den fria tiden kan ätas upp på andra sätt: läxor, restid, skärmar. Därför är det värt att titta på vad hela veckan tar från ditt barn: sömn, fri lek, stunder utan att göra något och tid med familjen.
Och om barnet halkar efter?
SRCD-rapporten tittade också på den lilla gruppen med mer än 20 timmar: överlag gick det inte sämre för dem än för barnen som inte hade någon aktivitet alls, även om en del tillbringade mindre tid med sina föräldrar. Och den nämner att fördelarna kan sluta öka vid väldigt många timmar. Ingen studie som vi känner till tittar på något så finmaskigt som att gå från fyra aktiviteter till tre för ett barn på 6 år, varken åt det ena eller det andra hållet.
Det hjälper att skilja på aktiviteterna som finns där av en konkret anledning och dem som finns där bara ifall att. Att lära sig simma har med barnets säkerhet att göra, och vissa aktiviteter täcker timmar då du jobbar: dem kan man inte väga på samma sätt som engelskan som började ”så att barnet inte ska halka efter”.
Det som går förlorat när det inte finns någon luft i schemat
Den amerikanska barnläkarföreningen American Academy of Pediatrics (AAP) förklarar att den tid barn har för att leka har minskat i årtionden. Bland orsakerna nämner AAP familjernas och skolans hårt strukturerade scheman, att föräldrar allt oftare arbetar utanför hemmet, att det finns färre säkra platser att leka på och att skärmar används mer (AAP, om lekens kraft).
I en liten studie med 70 barn på 6 och 7 år fick barnen räkna upp alla djur de kunde komma på på en minut, och själva hoppa över till en ny grupp när de inte kom på fler i den förra. De som ägnade mer tid åt mindre strukturerade aktiviteter klarade det bättre; ju mer tid som var organiserad av vuxna (lektioner, träningar och även läxor), desto sämre gick det. Som mindre strukturerat räknade forskarna fri lek, läsning, ritande, utflykter och besök hos släkt och vänner, och även skärmtid. Det handlar om samband: det kan vara så att barn som redan är bättre på att organisera sig väljer mer fri lek, och det säger forskarna själva (Barker m.fl., 2014).
Och så är det sömnen. De sömntimmar som AAP ställer sig bakom är 11 till 14 per dygn mellan 1 och 2 år och 10 till 13 mellan 3 och 5 år, tupplur inräknad, och 9 till 12 mellan 6 och 12 år. Att regelbundet sova för lite brukar ge lättretlighet och svårt att koncentrera sig (AAP, om hur mycket barn behöver sova). Om aktiviteterna tar timmar från sömnen är det sömnen som ska tillbaka först; hos barn under 5 år är tuppluren ofta det första som försvinner när schemat blir pressat.
Tecken på att tempot inte passar barnet
Det här är ledtrådar, inte en diagnos:
- Barnet är trött eller lättretligt nästan varje dag, eller somnar så fort det sätter sig.
- Barnet protesterar innan det ska till en aktivitet som det tyckte om förut. Om det bara gäller en, titta först på vad som händer där (en kompis, ledaren) innan du tänker att det är för mycket.
- Barnet har ingen stund kvar att leka utan att någon bestämmer vad det ska leka.
- Barnet har svårare att somna eller sover mindre än förut. Hos de yngsta försvinner tuppluren för tidigt, eller så somnar de i bilen vid konstiga tider.
- Barnet är mycket oroligt för att göra fel eller rädd för att göra dig besviken. I en studie med ungdomar på 13 och 14 år från välbärgade familjer hade deras dåliga mående mycket mer att göra med att de kände sig kritiserade av sina föräldrar än med antalet aktiviteter (Luthar m.fl., 2006). Det är en studie med tonåringar, men den ger en ledtråd: hur schemat upplevs hemma kan väga tyngre än hur fullt det är.
Och ett tecken som säger mer om familjen än om barnet: att eftermiddagarna är ett enda jäkt och att mellanmålet nästan alltid äts i bilen.
Så hittar ni rätt tempo
Titta på hela veckan. Skriv upp allt på ett papper, även läxor, restid och kalas. Ibland är problemet att det inte finns någon lucka alls, snarare än en enskild aktivitet.
Hitta en eftermiddag utan planer, om det går. Om aktiviteterna täcker dina arbetstider, se till att åtminstone en av de eftermiddagarna är mindre strukturerad: lekparken, biblioteket eller en eftermiddag hos mormor, i stället för ännu en lektion. Den stunden behöver inte fyllas (det skriver vi om i ”Tråkighet är inte fienden”).
Fråga med konkreta alternativ. ”På torsdag, vill du gå på simningen eller till parken med mormor?” fungerar bättre än ”vilken skulle du vilja sluta med?”. Fråga mer än en gång och inte när barnet är trött: i de här åldrarna ändrar sig barn från en dag till en annan.
Det finns mellanlägen. Allt handlar inte om att fortsätta eller sluta: man kan gå från två dagar till en, flytta något till helgen eller växla aktiviteter från termin till termin. Om barnet älskar alla men kommer hem helt slutkört, prova att dra ner på dagarna innan du stryker någon.
Att sluta med en går att ångra. Man kan pausa en period och börja igen senare, eller gå klart terminen som redan är betald och inte anmäla sig till nästa. Om barnet protesterar under en svår fas (byte av nivå, en särskild motgång) kan det vara värt att vänta tills det går över; om barnet inte har tyckt att det är roligt på flera veckor är det en annan sak.
Om barnet älskar att ha många och mår bra behöver ni inte dra ner. Vissa barn mår bra av ett högt tempo. Om barnet tycker att det är roligt, sover så mycket det behöver och har fria stunder kvar, finns det inget att rätta till.
Räkna med hela familjen. Lillasyskonet som tillbringar eftermiddagarna i bilen och på läktaren lever också med det schemat. Och att skjutsa fram och tillbaka mellan aktiviteter tröttar ut alla: din trötthet räknas också.
När du ska prata med barnläkaren
Om barnet efter några veckor med ett lättare schema fortfarande är lättretligt eller håglöst nästan varje dag, var det förmodligen inte bara schemat. Ta upp det med barnläkaren och med barnets lärare på förskolan eller i skolan, som träffar barnet varje dag: det är värt att titta på humör, ångest eller sömn. Hos barn märks nedstämdhet ofta mer som lättretlighet än som ledsenhet.
Vissa saker är det bäst att ta upp utan att vänta och se om de blir bättre. Det gäller om barnet i två veckor eller mer har tappat lusten till nästan allt, inte bara till aktiviteterna, eller om sömnen eller aptiten förändras mycket. Likaså om barnet snarkar eller verkar göra andningsuppehåll när det sover: det är vanligare än man tror i de här åldrarna, ofta på grund av stora halsmandlar eller polyper, och det kan förklara tröttheten på dagen. Och ont i magen eller huvudet som kommer ofta: låt barnläkaren titta på det först, och berätta om det framför allt kommer inför en viss aktivitet eller inför skolan.
Om barnet någon gång säger att det vill skada sig själv eller försvinna, vänta inte: sök vård samma dag.
En kolibri som hann med allt
I Sköldpaddan och kolibrin, en saga för barn från 5 till 8 år, går sköldpaddan Serena och kolibrin Rayo tillsammans till Blomsterfesten. Rayo flyger från blomma till blomma hela dagen, leker med andra kolibrier och stannar aldrig länge vid någon, för det finns alltid en som glittrar ännu mer lite längre bort. Serena stannar vid en solros, frågar vad den heter och lyssnar på dess historia.
Några dagar senare, när Serena frågar om han fortfarande har kontakt med någon av blommorna, minns Rayo nästan ingenting av festen: ”Jag såg många blommor”, erkänner han. ”Men jag känner inte en enda”. Han hade besökt hundra blommor på en enda dag och hade inte en enda ny vän.
Sagan gör inte brådskan till ett fel. I slutet är Rayo fortfarande snabb och älskar att utforska, ”det hör till den han är”, men nu vet han också hur man stannar upp. Med ett barns schema är målet något liknande: att barnet får ha kvar det som det tycker om, och tid att njuta av det.
Guiden som hör till sagan i appen föreslår en fråga som också fungerar när du ser över veckan: ”Vad tycker du bäst om: att prova många nya spel eller att leka länge med ditt favoritspel? Varför?”. Svaret ger dig en ledtråd om ditt barn är mer som Rayo eller mer som Serena, och båda sätten är bra.
Sköldpaddan och kolibrin
En fest, två sätt att uppleva den
Serena sköldpaddan och Rayo kolibrin är goda vänner som tillsammans går till De gyllene blommornas fest. Medan Rayo försöker hinna se allt i ett rasande tempo ägnar Serena hela sin tid åt att lära känna en enda blomma på djupet: Pistilo solrosen. Några dagar senare, när Serena går för att hälsa på sin nya vän, inser Rayo att han visserligen såg många blommor, men inte minns en enda tydligt och inte fick en enda ny vän. Den här berättelsen lär barnen om skillnaden mellan kvantitet och kvalitet, mellan ytliga upplevelser och djupa band, och om hur man medvetet väljer var man lägger sin uppmärksamhet.
Läs den här barnsagan i Semillita-appen
