Tjugo minuter hade gått åt till tornet. Långsamt, med tungan i mungipan, en kloss i taget. När den sista skulle på plats snuddade handleden vid tornet och alltihop rasade.
En sekund senare är allt bortsopat med armen, lådan undanknuffad med foten och leken slut. Du står en och en halv meter bort och vet precis var den där klossen skulle sitta.
Det här handlar framför allt om barn mellan tre och sex år.
Huvudet ligger före händerna
I den här åldern vet ett barn ganska väl vad det vill bygga, och framför allt märker det direkt när resultatet inte liknar det som var tänkt. Det som fattas är fingrarna: precisionen, stadigheten, den exakta kraft som krävs för att släppa en kloss utan att rubba dem under.
En stor del av ilskan bor i det glappet. Det är inget konstigt som händer, och det går inte att förklara bort: glappet sluts med åren och med många timmars övning. Under tiden är det så här det ser ut.
De tio närmaste minuterna
Det är där du står just nu, så vi börjar där.
Säg lite och säg det tidigt. En kort mening gör mer än ett tal: ”Så surt, den var ju så hög.” Mer behövs inte. Det sätter ord på det som hände utan att be om lugn.
Ifrågasätt inte ilskan. Att förklara att det bara var ett torn, att det inte gör något, eller att stämningen var så god nyss, gör bara att barnet utöver att vara frustrerat känner sig konstigt för att vara det.
Plocka inte upp klossarna. Det är det som sitter i ryggmärgen och det som hjälper minst: att städa undan dem mitt i ilskan tar också bort chansen att börja om. Låt dem ligga där de landade tills barnet har gått vidare till något annat, om det inte finns ett litet syskon i närheten; kommer barnet ändå inte tillbaka, plockar ni upp dem tillsammans utan att säga något om saken.
”Jag leker aldrig mer” är inget beslut. Det är det sista man säger när man är rasande, inte en plan. Om ingen gör en sak av det kommer barnet ofta tillbaka efter en stund. Och när det gör det är det bäst att inte säga något alls om saken: varken ”ser du, du ville ju” eller några hurrarop. Det ska gå att komma tillbaka utan att erkänna något.
Är ilskan av det stora slaget och inte går ner är det ett utbrott, och det bärs på ett annat sätt: det finns i fem tekniker för medreglering. Och slutar det med en knuff mot ett annat barn finns det i mitt barn slår.
De två sekunderna då du skulle kunna rädda det
Det här är inte för i dag. Det är för nästa torn.
Du ser var klossen skulle sitta. Att sätta dit den tar två sekunder och besparar er hela utbrottet, och frestelsen är enorm, för det ser dessutom ut som det snälla att göra.
Det som brukar hända när det upprepas ofta är att barnet ber om hjälp lite tidigare varje gång, precis vid punkten där det vet att någon dyker upp. Det kan förresten vara tvärtom också: vissa barn ber mycket redan från början, och vissa vuxna svarar mycket för att de blir ombedda, och utifrån går det inte att se vem som började. Som tumregel i vardagen håller det ändå, och det kostar ingenting att pröva.
Att låna ut händerna
Håll fast, placera inte. Om basen vickar sätter du ett finger mot basen och låter barnet sätta dit klossen.
Gör bara den omöjliga biten. Öppna förpackningen som sitter fast och lämna tillbaka skeden. Reda ut knuten och låt barnet trä ner foten i stöveln.
Kom närmare utan att erbjuda. Att sätta sig bredvid utan att säga något räcker ofta för att barnet ska pröva igen. Att fråga ”ska jag hjälpa dig?” mitt i hettan låter många gånger som ”det här klarar du visst inte”, och en del svarar nej även när de behöver hjälpen. För vissa barn eldar det bara på att någon kommer nära; då gäller nära men utan att röra.
Fråga vilken del. När lugnet har kommit tillbaka lämnar ”vad ska jag hålla?” jobbet kvar hos barnet, medan ”ska jag göra det?” tar det ifrån barnet.
Och ibland är det rätta svaret att bara hjälpa till. Klockan är mycket, barnet är slutkört, du också, och att fixa skon åt barnet förstör ingen karaktär. Det här handlar om den allmänna tendensen över veckorna, inte om varje enskild gång.
Sänk svårighetsgraden på uppgiften, inte på barnet
Det andra man kan göra handlar inte om barnet, utan om det barnet har framför sig.
Ett torn med bred bas tål det som en enda pelare inte tål. Ett pussel med färre bitar blir färdigt, och att bli färdig lockar till en gång till. Har ni blanka plastklossar som glider räcker en handduk under eller en tunn matta för att ändra en hel del, utan att köpa något.
Poängen är inte att ingenting ska gå fel, utan att felet ska gå att ta tillbaka. Ett barn med en uppgift som är lätt att reparera har börjat om många fler gånger än ett barn som kör fast i något omöjligt, och att börja om är precis det vi vill att det ska öva på.
När tålamodet redan är slut
Är det andra gången i dag, eller tredje, och du har ingenting kvar av allt det här, räcker det med två saker sådana dagar: låta klossarna ligga och inte ifrågasätta ilskan. Bara med det är det mesta gjort. Resten, fingret mot basen, handduken under och den korta meningen, är för de dagar då du orkar.
När det är värt att titta närmare
Att bli väldigt frustrerad i de här åldrarna är det normala. Ta upp det med BVC om du ser något av det här:
- Det blir mer månad för månad i stället för mindre.
- Barnet skadar sig själv när något går fel.
- Barnet håller sig undan allt nytt ifall det skulle misslyckas, och listan över det som undviks växer.
- Ilskan går inte att komma ur, även om du byter aktivitet eller föreslår något annat.
- Det ser likadant ut hemma och ute, och även på förskolan märks det.
- Barnet har slutat göra sådant som gick utan problem förut.
- Att få händerna att lyda är mycket svårare än för andra barn i samma ålder: saker tappas, allt som kräver händerna undviks. Det tittar BVC på separat.
- Frustrationen kommer framför allt när barnet inte lyckas göra sig förstått.
Ett besök där är till för att utesluta det som inte går att se hemifrån.
En saga där ingen säger ”kom igen, en gång till”
I När tornet rasar har Toki gått i dagar och föreställt sig ett bestämt torn, och han bygger det långsamt, letar med fingrarna efter platsen för varje kloss. När den sista klossen ska på plats räcker en liten vridning med handleden för att hela tornet ska rasa. Toki gråter, och sedan kommer en het ilska: han slänger klossarna i lådan med stora svep, lägger armarna i kors och säger ”aldrig mer”.
Då kommer Serena, och hon gör det som är svårast för oss vuxna. Hon säger inte att det inte gör något, hon peppar inte till ett nytt försök och hon plockar inte upp klossarna. Hon sätter sig nära, tar en kloss, tittar på den från båda hållen och frågar klossen, på fullaste allvar, vart den vill. Vad Toki gör därifrån är bättre att upptäcka i läsningen.
Den är för de större i huset, från fem år och uppåt. Vid fyra fungerar den om barnet redan orkar sagor med mer text än bild; vid tre blir den lång, även om alla känner igen scenen i början.
När tornet rasar
Efter fallet
Toki är en tvättbjörn som älskar att bygga torn av klossar. I dag har han i många dagar drömt om ett särskilt torn: högt, precis så som han ser det inom sig. När han äntligen bygger det får en av hans egna rörelser hela tornet att rasa. Berättelsen följer vad som händer inombords när något vi har gjort med stor omsorg plötsligt faller samman.
Läs den här barnsagan i Semillita-appenI nästa inlägg: hur ett barn lär sig sätta ord på det det känner, och vad som ändras när ordet väl finns där.
