Din fyraårige son har tjatat om enhörningströjan i flera veckor. I dag kommer han hem från förskolan och vill inte ha den på sig: ”Den är för tjejer. Det sa Hugo.” Eller din sjuåriga dotter, som alltid har spelat fotboll med sin kusin, säger nu att fotboll är för killar. Och du vet inte om du ska rätta eller låta det passera.
När ”rosa är för tjejer” dyker upp
Tidigare än man tror. I en studie med barn från 7 månader till 5 år, som fick välja mellan två föremål där det ena alltid var rosa, började flickorna välja det rosa oftare än pojkarna runt 2 års ålder, och vid 2 och ett halvt år föredrog de redan rosa framför de andra färgerna. Samtidigt undvek pojkarna rosa allt mer (LoBue och DeLoache, 2011). Studien säger när preferensen dyker upp, inte varför.
Skillnaderna finns
I genomsnitt väljer pojkar och flickor inte samma leksaker, och skillnaden är stor. En metaanalys av 75 studier med barn upp till 11 år fann att pojkar i betydligt högre grad föredrar leksaker som förknippas med pojkar, och flickor leksaker som förknippas med flickor, och att skillnaden ökar med åldern. Den blev större när barnen tvingades välja mellan två leksaker än när forskarna såg dem leka med flera, så det är bäst att inte dra slutsatser av ett enda val; studien om rosa använde just den metoden (Davis och Hines, 2020).
Författarna resonerar kring flera förklaringar, alla i hypotetisk form: att omgivningen skulle styra var och en mot ”sitt” och att den påverkan skulle byggas på år efter år; att barnen, utifrån några tidiga preferenser, skulle söka sig till lekkamrater och miljöer som förstärker dem; och att hormonerna före och strax efter födseln skulle samverka med allt det andra. Hur mycket var och en väger är inte avgjort.
Att skillnaden är stor betyder att de flesta pojkar och flickor följer den tendensen, inte att alla gör det. De som inte följer den, åt ena eller andra hållet, har inget som behöver rättas till. Och att en leksak förknippas mer med pojkar eller med flickor förbjuder ingen att leka med den, och tvingar ingen att leka lika mycket med allt.
Varför barn blir så stränga i 4-årsåldern
Det är väldigt vanligt i den här åldern, och det betyder inte att ni gör fel hemma. En studie som följde 229 barn från 3 till 5 års ålder såg att de flesta beteenden kopplade till kön (hur de ville klä sig, vad de lekte, vad de klädde ut sig till, om de bara lekte med pojkar eller bara med flickor) blev strängare med åldern, framför allt mellan 3 och 4 år (Halim m.fl., 2013).
Och hur länge håller det i sig? En annan studie frågade 64 barn varje år, från 5 till 10 års ålder, vad de trodde att pojkar och flickor kunde göra. Perioden då barnen såg det som en sträng regel varade inte länge, oavsett om den började tidigt eller sent, och tankarna blev mer flexibla när de väl hade lärt sig kategorierna ordentligt (Trautner m.fl., 2005). Det finns ingen fast ålder.
Forskarna bakom studien tolkar det så här: stelheten hör ihop med den period när barnen lär sig vad det innebär att vara pojke eller flicka, och medan de lär sig kategorin tillämpar de den utan undantag. Det påminner om vad som händer med grammatiken, som när ett barn säger ”gådde”. Och det som mjukas upp är regeln; smaken kan vara densamma. Som 7-åring kan en pojke tycka att det är okej att en annan pojke går i rosa och ändå inte vilja ha det på sig själv.
Så kan du prata om det hemma
Fråga innan du rättar. ”Vem säger det?” eller ”Och du då, gillar du den?” öppnar samtalet utan pekpinnar. Troligen svarar han ”Hugo” och ”Ja, men den är för tjejer”. Då kan du säga vad du tycker med en enda mening: ”Jag tycker att färger är till för den som vill ha dem på sig. Du bestämmer själv om du tar på dig den.” Du behöver inte vinna diskussionen. Och om tröjan redan ligger i lådan, låt den ligga kvar där, nära till hands: tvingar du honom att ta på sig den blir den ett test.
Ge exempel på personer som barnet känner. Att mostern lagar cyklar eller att kompisens pappa är sjuksköterska är något barnet kan se med egna ögon. Den amerikanska barnläkarföreningen American Academy of Pediatrics (AAP) föreslår också böcker och pussel där män och kvinnor syns i olika roller, som pappor som sköter hemmet eller kvinnliga poliser (AAP, om hur du väljer leksaker).
Ge mycket att välja mellan, utan att styra. Samma sida råder dig att ha olika sorters leksaker nära till hands: dockor, bilar, actionfigurer, klossar. Om din dotter ändå vill ha allt i rosa eller din son bara leker med bilar är det helt okej. Alternativen finns där; om barnet tar dem eller inte bestämmer det själv.
Med större barn, prata om vad de kan göra. Vid 6 eller 7 år kan meningen låta annorlunda: ”fotboll är för killar”, ”dans är för tjejer”. Då hjälper verkliga exempel, som den kvinnliga fotbollsspelaren som har varit med på nyheterna eller killen i området som går på dans, och en enkel fråga: ”Och du då, gillar du det fortfarande?” eller, om barnet aldrig har provat: ”Vill du prova?”.
När det är en annan vuxen som säger det. Om morfar slänger ur sig ”det där är för tjejer” framför ditt barn behöver du inte ta diskussionen just då. Det räcker med en lugn mening till barnet: ”Morfar ser det så; hemma väljer var och en sin färg.” Om det upprepas är det bättre att prata med morfar på tu man hand.
Lägg märke till det du säger utan att tänka. Vi råkar alla säga någon invand fras ibland, som ”det där är så tjejigt”. Och om du nästan alltid säger till henne hur fin hon ser ut och till honom hur stark han är, kan det sakta sjunka in vad som förväntas av var och en. Det räcker att du märker det och gör annorlunda nästa gång, utan att göra någon stor sak av det.
Om barnet vill ta med det till förskolan, hjälp till att bestämma. Om han vill gå dit i enhörningströjan och du vet att någon kan säga något, berätta det för honom och fråga vad han skulle svara. ”Jag gillar den” är ett kort svar som fungerar. Om han bestämmer sig för att ha den, bra. Om han hellre sparar den till hemma, också bra: han håller på att lära sig att avgöra när och med vem. Hur han kan stå fast vid det han gillar när gruppen trycker på skriver vi om i ”När alla andra gör det”.
När du ska prata med förskolan, skolan eller barnläkaren
Om retandet upprepas eller om barnet ofta lämnas utanför i leken, prata med barnets förskollärare eller lärare: ju tidigare de får veta, desto tidigare kan de göra något. Om du ser att barnet mår dåligt i flera veckor (inte vill gå till förskolan eller skolan, tycker att det är pinsamt eller läskigt om andra får veta vad det gillar, är ledset eller lättretligt nästan varje dag), ta upp det med barnläkaren också. Och om barnet känner sig utanför gruppen skriver vi om hur du kan stötta i ”Mitt barn känner sig utanför”.
Att barnet gillar färger eller leksaker som förknippas med det andra könet är inte, i sig, ett skäl att söka vård: vad barnet gillar och om det känner sig som pojke eller flicka är två olika saker. Om det är det senare som oroar dig är barnläkaren en bra person att ta upp det med i lugn och ro.
En sjöjungfru med blå snäckor
I Marina och Havets Färg, en saga för barn från 3 till 6 år, är Marina en sjöjungfru med rosa fena som älskar att samla blå snäckor. En dag frågar de andra sjöjungfrurna henne ”Varför tycker du om blått när du har rosa fena?” och simmar sedan i väg tillsammans och skrattar. Marina gömmer sig i en jättestor snäcka och där hittar hon Suno, en ung sjöman med blå fena som också gråter: de andra barnen skrattar åt honom för att han tycker om glänsande saker och färgen rosa.
Marina frågar det högt: ”färger är väl bara färger?”. Tillsammans blandar de sina två färger, målar varandras fenor lila och när de kommer ut vill de andra barnen att de ska lära dem. Sagan löser det på en eftermiddag, och på en skolgård brukar det ta längre tid. Men den ger ditt barn någon som har känt precis samma sak.
Guiden som hör till sagan i appen föreslår en fråga: ”Tror du att det finns färger ’för pojkar’ och ’för flickor’? Varför då?”. Vid 4 år svarar barnet troligen ja, och i den åldern är det det vanliga. Det är början på samtalet.
Marina och Havets Färg
Färger är varken för pojkar eller flickor
Marina är en ung sjöjungfru som älskar havets djupa blå, men de andra sjöjungfrurna stänger ute henne för att de säger att ”blått är för pojkar”. Ensam söker hon skydd i en jättestor snäcka, där hon möter Suno, en sjöman som älskar rosa och glänsande saker. Också han stängs ute av andra barn för det han tycker om. Tillsammans upptäcker de att färger bara är färger, och att alla får njuta av det som gör en glad, oavsett vad andra säger.
Läs den här barnsagan i Semillita-appen
