Ni sitter i bilen och din dotter frågar varför månen följer efter er. Du säger att den är väldigt långt bort. ”Och varför är den långt bort?” För att den är på himlen. ”Och varför är den på himlen?” Vid femte frågan svarar du ”därför”, och hon börjar om från början: ”Men varför följer den efter oss?”
Först en tröst: i en studie med tusentals inspelade frågor från sex barn i åldern 2 till 4 år gav de vuxna en förklaring i drygt en tredjedel av fallen (Frazier m.fl., 2009). Ingen svarar bra på varenda varför, och det behövs inte.
Vad barnet är ute efter med alla sina ”varför”
Ofta en förklaring. I de inspelningarna var det, efter en förklaring, mer sannolikt att barnet nöjde sig eller spann vidare med en ny fråga om det som den vuxna hade sagt. Efter ett svar som inte förklarade något var det mer sannolikt att barnet upprepade samma fråga eller kom med en egen förklaring. Det gällde redan vid 2 års ålder.
Så lägg märke till vilken sorts varför som kommer sedan. Om barnet frågar om det du nyss sa (”och varför är den långt bort?”) har ditt svar gett det något, och det vill veta mer. Om det upprepar samma fråga eller börjar om från början, som efter ”därför”, har du förmodligen inte förklarat något. Och ibland frågar barnet för skojs skull, eller för att få vara med dig en stund till, och det är också okej.
Det finns ett annat varför som inte handlar om nyfikenhet: ”Varför måste jag gå och lägga mig?” Där räcker det med ett kort skäl (”för att du ska till förskolan i morgon och kroppen behöver sova”) och att du står fast vid det du har sagt. Du behöver inte vinna diskussionen.
Så svarar du utan att orken tar slut

En eller två meningar med innehåll räcker. Om månen: ”Den följer inte efter oss. Den är så jättelångt bort att den nästan inte flyttar sig i fönstret, fast bilen kör en lång bit. Träden är nära och hamnar bakom oss direkt. Det gör inte månen, och därför ser det ut som att den åker med oss.” I ett experiment där en forskare förklarade överraskande saker om några leksaker för 69 barn på 4 och 5 år räckte det redan med en kort förklaring: barnen frågade samma sak färre gånger och kom ihåg förklaringen en stund senare, något som nästan aldrig hände med svar som inte förklarade något. Med lite fler detaljer blev de något nöjdare. Att lägga till ännu mer gav inget extra (Frazier m.fl., 2016).
”Därför” förklarar ingenting. Inte heller ”för att det är så”. I inspelningar som gjordes hemma hos 37 barn mellan fyra och ett halvt och fem år fortsatte barnen fråga mycket mer när den vuxna inte gav någon förklaring alls än när den gav en (Kurkul och Corriveau, 2018). Och i ett experiment ville 5-åringarna hellre lära sig av den som gav riktiga förklaringar än av den som svarade med cirkelresonemang (Corriveau och Kurkul, 2014).
Om du inte vet, säg det, och fråga vad barnet tror. ”Jag vet inte. Vad tror du?” I studien med inspelningarna hemma hände det bara några få gånger, men i en tredjedel av dem gav sig barnet på att förklara själv. Sedan kan ni kolla förklaringen tillsammans, som vi berättar i ”Mitt barn tror på allt”.
Du behöver inte svara på alla. Om du är helt slut, spara en: ”Det där är en jättebra fråga, och just nu orkar jag inte tänka. Jag sparar den till middagen.” Och vid middagen tar du upp den själv. Om du aldrig återkommer till den är det logiskt att barnet till slut uppfattar ”sen” som ett nej.
Innan du svarar på något känsligt, fråga vad barnet vet. Ibland är frågan mindre än den verkar. Barnläkarna i Amerikanska barnläkarakademin (AAP) ger det rådet för frågor om kroppen: att först ta reda på vad barnet vet och vad det vill veta.
De svåra frågorna
Döden. I sin guide för när någon närstående dör uppmanar AAP till enkla och ärliga förklaringar: att personen har dött, att kroppen har slutat fungera, att det inte gör ont längre och att personen inte kommer tillbaka. Och att förklara orsaken med enkla ord, så att barnet inte tror att det hände på grund av något det själv har gjort, sagt eller tänkt. Undvik ”har somnat” och ”har åkt bort”: ett litet barn tar det bokstavligt och kan bli rädd för att somna, eller för att åka bort och inte komma tillbaka. Före 5 års ålder kan barnet lätt tro att döden är något tillfälligt, så bli inte förvånad om det frågar om och om igen när personen kommer tillbaka. Om barnet frågar om du också kommer att dö föreslår AAP att du säger ungefär så här: ”Jag mår bra, och jag tar hand om mig för att fortsätta må bra. Jag hoppas att jag får vara med dig väldigt, väldigt länge, men som allt som lever kommer jag att dö en dag. Om du någon gång blir rädd för det, så pratar vi om det.” Det där om att du mår bra säger du bara om det är sant (AAP, om hur barn förstår döden). Om barnet redan har frågat och det blev helt tomt i huvudet på dig kan du själv ta upp det en annan dag. Som AAP själv påminner om är det viktigare att lyssna på barnet än att hitta de perfekta orden.
Kroppen och var bebisar kommer ifrån. Korta och ärliga svar, med de riktiga namnen på kroppsdelarna, och utan att skratta även om frågan är rolig. Ett exempel från oss, för barn på 3 eller 4 år: ”Bebisar växer inuti mammans kropp, på ett särskilt ställe som heter livmodern. Det är inte magsäcken, där maten hamnar.” Om barnet spinner vidare (”och var kommer den ut?”) gör du likadant, kort och med riktiga namn: ”När den är redo kommer den ut genom slidan. Ibland tar läkarna ut den genom ett snitt i magen.” När ni är klara föreslår AAP att du frågar ”fick du svar på din fråga?” och att du är beredd att ta det igen en annan dag. Om ett ämne känns obekvämt för dig kan du också säga det ärligt (AAP, om hur du pratar med barn om sex). Om hur du pratar med barnet om kroppen och om gränser skriver vi i ”Hur du pratar med ditt barn om kroppen, hemligheter och gränser”.
”Varför är den där mannen sån?” I kön i mataffären, högt och tydligt. Att lägga märke till olikheter är normalt i den här åldern. Det enda råd från AAP som vi har hittat gäller hudfärg: för förskolebarn ett enkelt och positivt svar (”vad bra att vi alla är så olika!”), och till och med att ni jämför era armar (AAP, om hur du pratar om skillnader i hudfärg). Om barnet vill veta varför kan du lägga till lite fakta (det här är vårt eget tillägg): ”Alla har något i huden som heter melanin, och det ger huden dess färg. En del har mer och andra mindre.” För andra olikheter, som en rullstol eller ett ärr, har vi inte hittat något råd från AAP. Det som följer är sunt förnuft: att inte hyssja på barnet som om det hade sagt något fel, att ge en kort och konkret förklaring direkt (”han sitter i rullstol för att han inte kan gå, eller för att det är väldigt svårt för honom”) och att spara det långa samtalet till senare.
Sagan: en robot som visste allt
I Den nyfikna roboten, en saga för barn i åldern 4 till 7 år, är Chip en robot som kan alla handböcker i laboratoriet utantill och inte är nyfiken på någonting. Tills en hungrig mus övertalar honom att baka chokladkakor. Med mjölet och degen i händerna börjar Chip fråga saker som inte fanns i hans minne: ”Varför är den så elastisk?”
Chips frågor kommer när han har sakerna framför sig, inte när han läser om dem. Något liknande syntes i en studie på djurparker: barn i åldern 2 till 4 år ställde färre frågor på djupet framför teckningar eller modeller än framför det riktiga djuret (Chouinard, 2007). I sagan är det ingen som svarar Chip, och där kan ni ta vid: om ditt barn frågar varför degen töjer sig kan du pröva svaret på en mening, eller ”jag vet inte, vad tror du?”, och ta reda på det genom att knåda deg tillsammans. Om varför det lönar sig att låta barnen göra själva, och inte bara förklara för dem, skriver vi i ”Mitt barn lär sig genom att göra”.

Den nyfikna roboten
Att upptäcka världen med ögon av metall
Chip är en ung robot som bor i ett laboratorium fullt av böcker och verktyg. Han har tillgång till all världens kunskap och kan minnas tusentals fakta utan att glömma något, men han har aldrig känt någon verklig nyfikenhet på att pröva något med sina egna händer. En dag ber Chispa, en hungrig och oerhört nyfiken liten mus, honom om hjälp att baka chokladkakor. Trots att Chip kan receptet utantill har han aldrig lagat mat. Tillsammans upptäcker de att att kunna teorin inte är samma sak som att uppleva erfarenheten, och att de finaste frågorna föds när man rör vid, blandar och betraktar världen med sina egna sinnen. Genom det här bakexperimentet lär sig Chip att nyfikenhet inte handlar om att ha svaren, utan om att våga fråga ”varför?” och ”hur?” medan man gör något.
Läs den här barnsagan i Semillita-appen



