

Och allt förändrades lite, men inte så mycket.
⚠️ Innehållsvarningar
Toki bor med sina föräldrar i ett varmt och välbekant hus, där han har sin stol, sin plats i soffan och en sång av mamma före läggdags. En kväll får han veta att en lillebror är på väg. När bebisen är hemma börjar Toki lägga märke till saker som förändras utan att han kan sätta ord på dem: rutiner som flyttar sig, uppmärksamhet som delas, hans egna saker som dyker upp igen. En berättelse om svartsjuka som upplevs i tysthet och om en tillhörighet som inte går förlorad även när hela huset ändrar form.
Berättelsen arbetar med den universella erfarenheten av känslomässig förskjutning när en familj växer. Toki sätter inte ord på det han känner: han gestaltar det — han kryper ihop, blir alldeles stilla, gråter över av ett litet föremål som bär allt det andra. Berättelsen visar en vuxen som finns där utan att förklara, utan att skälla och utan att kräva att känslan snabbt ska gå över, och som i stället erbjuder en fysisk omsorgshandling. En inbjudan att läsa tillsammans med de små och lämna utrymme att prata om hur det känns när något förändras hemma.
Odla din trädgård med fler berättelser som denna i Semillita-appen.
Hämta appenFör att erbjuda de bästa upplevelserna använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. Samtycke till dessa tekniker gör att vi kan behandla data som surfbeteende eller unika identifierare på denna webbplats. Att inte samtycka eller att återkalla samtycket kan påverka vissa egenskaper och funktioner negativt.